Info

Monitor jkpgl drivs av medarbetare på kultur och utveckling / Region Jönköpings län för att göra enstaka nedslag bland många av de spännande konstprojekt som görs i Jönköpings län.

måndag 29 februari 2016

En vandring i morfaderns mörka fotspår

Stefan Otto upptäckte att hans morfar hade varit nazist under andra världskriget när han tömde sin mors bostad inför att hon skulle flytta till ett seniorboende. Bland all bråte och kartonger fann han en mängd foton och dikter med naturlyrik. Dikterna var daterade och hade också platsangivelser. Det här var en person som han mindes som en snäll och trevlig person.

Morfadern bodde i den tyskspråkiga delen av Tjeckoslovakien som kallades för Sudetenland och när Tjeckoslovakien avträdde den delen till Nazityskland 1938 vid Münchenöverenskommelsen så jublade han. Morfadern hade passerat fyrtio när kriget bröt ut och blev därför placerad på en båt som transporterade olja på Donau. Han hamnade inte i något stridande förband. Det var i samband med att Rumänien 1944 bytte sida under kriget som han arresterades och överlämnades till ryssarna. Efter kriget när Europa var lagt i ruiner så vandrade morfadern från södra Rumänien genom Europa på jakt efter sin hustru och dotter – Stefan Ottos mamma. Det var inte förrän 1948 som han återsåg dem.Under resan mot Sverige skrev morfadern dikterna och på det sättet kan man följa honom på hans väg. Efter kriget försörjde sig morfadern som vaktmästare, grafolog och statist i olika svenska filmer.

I utställningen ingår en mängd foton och dikter som morfadern skrev. Den litterära kvaliteten vill Stefan Otto inte ta ställning till. Man har också lämnat dikterna oöversatta. Vissa saker verkar väldigt vanligt och trivialt medan andra saker smyger sig på betraktaren. Som när morfadern skrivit att det var sex svåra år och talar då om 1942-1948. Det säger en del att han inte räknade krigets inledande år till de svåra åren. Utställningens titel är Traumwunsch som också är titeln på en av dikterna. Det betyder önskedröm.

På en stor videoskärm projiceras bilder av en stad i förfall. Man ser inga människor, det är tomma gator. Det är ett långsamt panorerande. Sakta faller det som rök i olika färger från himlen. Filmen ackompanjeras av entonig musik som har något drag man känner igen från filmer om andra världskriget. Filmen ”Descent” är gjord på ett ganska annorlunda och innovativt sätt. Stadsmiljöerna är målade modeller som befinner sig i en vattentank och röken är färg som släpps från ytan. Eftersom det aldrig förekommer några luftbubblor så bevaras illusionen att det är en riktig stad. En stad utan liv men i ett förfall där människorna lämnat avtryck i former av affischer och graffiti.

Ett annat verk är vänt ut mot fönstren. Stefan Otto har målat över och lagt några av morfaderns fotografier ovanpå varandra. Morfaderns liv finns i olika lager och vissa saker är dolda. För att bevara fotografierna är det plexiglasskivor mellan. Stefan Otto arbetar ofta med minnet som tema och här är det tydligt. Där vissa bitar fått en personlig omtolkning och andra detaljer skyms eller är otydliga.

Utställningen är också i flera lager. Det är en berättelse om en man som hamnar i ett stort och väldigt mörkt skeende i mänsklighetens historia. En person som hamnar på fel sida. Man ställer sig frågan om han är oskyldig eller skyldig till något brott. Är kanske hans brott att han bara stod vid sidan och såg på. Ett annat lager av utställningen för in den i samtiden. På ett stort porträtt av morfadern har Stefan Otto lagt in bilder från media både från kriget i Tyskland och från den svenska samtiden. Det mesta handlar om nazism, högerextremism och invandrarfientlighet. Det är förstås inte en helt entydig bild man får och det finns fler likheter med samtiden som komplicerar det. Morfaderns långa vandring genom Europa letandes efter sin hustru och barn låter också bekant för vår samtid.

Stefan Otto är en svensk konstnär född 1969 och utbildad på Konsthögskolan i Stockholm. Han har haft en mängd separatutställningar i Norden.
Traumwunsch2
Stefan Otto
16 januari – 20 februari 2016
Nässjö konsthall

Text och bild
Dan Nilsson





torsdag 18 februari 2016

Molnmetaforer och trädgårdsarkeologi

Kristina Gadhs utställning på Tändsticksmuseet är hennes första separatutställning på tio år. Hon har med ett poetiskt språk satt ihop en utställning som fascinerar. En liten skulptur föreställer den ryske poeten Vladimir Majakovskijs dikt ”Ett moln i byxor”. En dikt där poeten förutspår att han ska bli den kommande revolutionens poet. Att hans rappa och telegramartade poesi fortfarande inspirerar beror kanske delvis på att han dog ganska ung och inte kan belastas med hur Sovjetunionen blev senare.
I två montrar har Kristina Gadh lagt olika saker. I den första är det saker hon hittat i lådor hos äldre släktingar. Det är något som ser ut som en syl. En sak som ser ut som en kam i ett mjukt material. Efter en diskussion med andra utställningsbesökare visar det sig att det var en sak som man använde förr för att ta bort fläckar. En lite dos har en lite handskriven etikett på sig: Smånubb. Det är beslag och en liten nål från SJ. Det är ganska obetydliga föremål men tillsammans skapar de en bild av en person som lämnat sakerna efter sig.
I en annan monter ligger saker som Kristina Gadh grävt upp utanför sitt hus – som är den gamla stationsbyggnaden i Norrahammar. Det är rostiga saker; en hästsko, handsmidda spikar och saker som ser oformliga ut som det inte går att begripa vad det är. Här är historien längre bak och ännu mer otydlig. Det blir bara fragment och den tydligaste slutsatsen vi kan göra av sakerna är att de är spår av att det bott människor på platsen i hundratals år.
I ett avskilt rum står en installation. Jag associerar till en rund kultplats från rymden med fluorescerande spröt som sträcker sig uppåt. En suggestiv musik låter i bakgrunden. Musiken är gjord av Magnus Lundberg speciellt för utställningen. Mina associationer träffar åtminstone delvis rätt. Kristina Gadh berättar att det är en landningsplats för moln. Det kan vara alla former av moln allt från åskmoln till lätta sommarmoln. Hon ser det som en metafor för livet och i stolarna kan man sitta och meditera över det.
En liten skulptur av en kvinnlig djävul som ser så snäll ut att man snarare förväntar sig att den sitter på ett moln än bland svavel och eld. Den heter ”Den lilla hondjävulen” och var med på utställningen ”Hemskheter” redan 1994. Hennes medutställare var den gången skräcktecknaren Hans Arnold och elektronmusikern Ralph Lundsten.
Kristina Gadhs utställning är både äldre saker som hon ställt ut förut och nya. Det finns en lätthet och lekfullhet i utställningen som man kanske bara kan få till om man har lång erfarenhet som konstnär. Utställningen gör att man börja tänka på hur livet gestaltar sig om, slump och förutsägbarhet.

Kristina Gadh
”Saker som händer”
23 januari – 28 februari 2016
Tändsticksmuseet, Jönköping

Text och bild
Dan Nilsson